Idag var det städdag i vår bostadsrättsförening och vi samlades med spadar, hackor, krattor och div andra potentiella mordredskap för att städa.
Det kändes som att jag dog lite för varje grässtrå jag ryckte upp, ja inte av sorg utan snarare av leda. Jag ska inte bli trädgårdsmästare. Efter fem-sex tag med krattan var jag uttråkad och väl medveten om att folk försynt berömde mig och sedan krattade om det jag redan krattat.
Vad göra. Jag tänkte det egentligen enda självklara - frågade mig vad Pippi skulle gjort. Naturligtvis föll jag för att agera sakletare.
Detta fann jag:
En tom soldatens ärtsoppa-burk
Två cykellås
En glittrande brosch utan spänne
En ölburk.
Ok. Alla runt omkring mig krattar som att de aldrig gjort, eller skulle vilja göra, något annat. Jag ser avundsjukt på en stund, de har sån shwung i sina tag som mina reumatiska händer aldrig skulle komma upp i. Vad göra. Leta upp en plats som jag i alla fall inte kunde göra värre.
Hittade skum en plätt som ingen varit vid, i utkanten av vårt område, bortom solen, bortom tennisplanen. Tog en stackars halv kratta med avkapade pinnar, kände att lika barn lekar väl bäst. Krattade fem-sex tag. Japp. Ok. Satte mig ned och började rycka ogräs istället. Vid femte tuvan drog jag av en mask. En av våra underbara grannar kom förbi och berömde mig för att ta itu med "den bortglömda plätten", som ingen tydligen brytt sig i de senaste åren. Jag log och ryckte i ett par tuvor till. Ärsch. Om den var bortglömd skulle ingen märka om jag inte gjorde så noga. Jag satt en stund på asfalten och kände mig oinspirerad och lite skuldmedveten om att alla andra jobbade som djur. Då... då kom Andreas, min prins, med sin stora kratta och spetsiga spade som en skänk från ovan. Och fixade resten. Den blev rätt fin, plätten.
Sen bjöd vår fantastiska förening på godis, fika, dricka, kaffe och grillat! MUMS! Efter att ha jobbat så här hårt, kände jag att det behövdes.
